”Jag tror det är ett plus, jag tror det är ett plus...Det är ett plus!”, orden viskas fram med en skakig röst genom min mobiltelefon. Jag känner hur mitt ansikte spricker upp i ett leende som jag inte kan hålla tillbaka. Mitt hjärta börjar slå hårdare och hårdare, äntligen händer det – vi ska bli föräldrar!
Fredagen den 20 oktober testade min Anna positivt på ett graviditetstest och från och med den dagen ändrades vår vardag helt. Det har inte gått mer än elva dagar sedan vi fick beskedet men det känns som att det har gått mycket längre än så! Allteftersom att Annas mage växer och hennes hormoner fladdrar omkring mer och mer i hennes kropp ändras hennes humör mer och mer. Den en gång glada och pigga flickan har tappat bort energin och med den även hennes humör och temprament.
Jag har lärt mig att vakta min tunga och vara försiktig med henne, men visst händer det att jag tabbar mig lite då och då. Anna har alltid varit en dålig förlorare och nu är det närmast en dödssynd att leda över henne i något sammahang. Blir hon upprörd och tappar sitt humör så gäller det att hålla masken och inte skratta eller bli arg själv för då blir det inte nådigt!
Jag fick en kommentar om hur killar alltid är så fascinerade över hur tjejernas magar växer under en graviditet. Kommentatörskan menade att vi borde sätta oss in mer i hur dåligt de mår, vilket jag tycker att jag gör då jag ställer upp för henne dygnet runt! Behöver hon gå på toa mitt i natten följer jag med henne, mår hon illa släpper jag allt jag har i händer och stryker hennes svank. Jag vet mycket väl om att hon mår dåligt, men jag tycker fortfarande att det ska bli kul att se hur magen växer!
Dessa elva dagar har känts som flera veckor, hur ska jag då klara mig ända fram till slutet av juni? Kanske borde försöka gå i ide och vakna upp veckorna innan leveransen...
No comments:
Post a Comment