Tankar och funderingar.

Jag har länge funderat på hur mycket man ska dela med sig av till sina barn. De senaste dagarna har jag tänkt och funderat omkring ämnet "ska jag & Robin berätta för krabaten när han/hon blivit äldre att han/hon skulle haft syskon?"

Det är ju som så att jag genomgick en abort 1998, vid 15 års ålder. Det barnet kom till efter en överfallsvåldtäkt och jag kunde inte se mig själv behålla det barnet under de omständigheterna. Dels var jag på tok för ung och dels så var jag rädd att jag skulle komma till att undermedvetet hata det barnet eftersom pappan var ondska för mig.
Jag förträngde väldigt länge vad som hade hänt mig och när det uppdagades att jag var gravid hade jag ingen aning om vad som hade hänt. Fick dra en vit lögn till mina föräldrar och sa att jag inte hade kontakt med pappan till barnet. Gissa om jag kände mig dum? Aborten gjordes i vecka 8 eller 9, så det var rätt sent jag fick veta att jag var gravid. Jag tänker fortfarande väldigt ofta på det barnet, men jag vet att jag gjorde det enda rätta.

Sen har vi ju vårt missfall i maj, som både jag och Robin fortfarande mår dåligt över. Det barnet vi väntar nu kan aldrig ersätta det vi förlorade, men vi har nu något att se fram emot och vi längtar oerhört efter att få träffa krabaten som växer sig starkare för varje dag som går.

Vi har nog mer eller mindre bestämt oss för att berätta för krabaten när den vuxit upp att han/hon skulle haft syskon. Det kan vara bra att få veta i fall mamma eller pappa blir ledsen ibland. Men vad tycker ni?
Jag vill gärna höra vad andra tycker och tänker.

mh.